Where to eat and What to Drink in Ulaanbaatar

Våren 2005 reste Berndt på tjänsteresa till Ulaanbaatar i Mongoliet, för att bevaka presidentvalet. Därifrån kom rapporter om stadens restaurangutbud. En uppdatering kommer att göras i juni 2008 men så länge bjuder vi på en odysée i det mongoliska mat- och dryckeslivet.

2005-05-08
... jaha... så var ens tjänster efterfrågade i den mongoliska huvudstaden Ulaanbaatar... resan går över Moskva, Jekaterinenburg, Novosibirsk, Krasnojarsk, Irkutsk, Ulaan Udee och den 15:e är jag framme i stäppmetropolen Ulaanbaatar... Där det för övrigt är 16 grader varmt och solsken idag... för två veckors sedan drog en grym sandstorm fram genom staden...

Bayartai (som det heter på khalk-mongol)

2005-05-15
... sa var man framme i Ulaanbaatar efter 5 dagar på Transibiriska järnvägen. Duschen på hotellet kändes verkligen skön efter några dagar i en svettig tågkupé. Ulaanbaatar är kallt och våren är sen i år. Minusgrader fortfarande på nätterna säger mina mongoliska vänner.

2005-05-17
... En hektisk utekväll i metropolen Ulaanbaatar som startade på Modern Nomads med käk och öl. Ölen tog dock slut, så vi drog vidare till Century Club och trakterades där med mer öl och någon mongolisk vodka eller så... På ställets TV visades firandet av Mongoliets seger i Andra Världskriget. Ledarna och de gamla veteranerna hade samlats på söndagskvällen vid segermonumentet strax söder om Ulaanbaatar... Från väggen stirrade Stalin och Lenin ner på oss. Någonstans i folkmassan på väggens bild fanns oxå Ho Chi-Minh.

Vi kände oss redo for något mer kosmopolitiskt och avslutade kvällen på ett ställe som ståtade med skylten Irish Pub... Det enda irländska därinne var min mongoliske kompis Guinness T-shirt...

"-Har ni Guinness?" frågade jag servitrisen. Som gav mig en frågande blick innan hon svarade:
"-Djingis, visst har vi det!"

När allt kommer omkring, låter inte Guinness och Djingis ganska likt!! Eller hade vi fått några för mycket under den mongolisk/svenska kulturkampens svåraste stunder?

2005-05-18
... Kan man begära något mer? Att i en kosmopolitisk skön förening sätta ihop det genuint tyska och det lika genuint mongoliska… Vad händer då? Jo man dricker öl ur stora stånkor på ett inneställe i Ulaanbaatar som heter Khaanbrau. Hela härligheten består av en megastor ger, där det serveras mongolisk öl (Khaanbrau) enligt tyskt recept. Stämningen var hög. En ryss och en mongol råkade in i ett slags halvallvarlig brottningsmatch och lyckades få ner en hel del av inredningen i tumultet. Men den storvuxne och godmodige utkastaren inte kastade han någon inte. Nej enligt min mongoliske ciceron är hans främsta funktion att kasta in folk. Man säljer ju öl och sprit och då är det ju naturligt att folk blir upprymda och lite för glada ibland... Stället stod i alla fall kvar då vi lämnade det för den här gången...

... och om ni inte visste det så är en GER en genuint mongolisk uppfinning, i och för sig samma sak som en jurta, men säg aldrig det till en mongol om ni inte vill ha en ovän för livet...

2005-05-19
... Gårdagskvällen tillbringades på Djingis Restaurang i Ulaanbaatar. Den ligger vackert belägen alldeles invid den pulserande trafiken på Baga Toiruu. La förresten märke till att vänster bakdörr inte går att öppna på taxibilarna i Ulaanbaatar. Min mongoliske ciceron kommenterade saken med att det i alla fall var alldeles för farligt att gå ut på den sidan...

... Inne på Djingis blev det mongolisk buffé. Eller skulle ha blivit... Jag är ledsen att behöva rapportera, men den enda riktigt genuina mongoliska buffen jag träffat på har degenererat ytterligare. Nu gick det att få kimchi (koreansk nationalrätt) och sushi i buffen. Skrämmande... Var ska detta sluta? Kommer det att ligga en vidrig och ultrasvettig BigMac där en dag och grina mig i ansiktet? Vilken grym värld... *suckar tungt*

... Men de hade i alla fall Djingiis utmärkta öl tillverkat i Mongoliet. Traditionell mongolisk strupsång höll de också på med. Samt en kvintett på traditionella mongoliska instrument. Mycket stämningsfullt. Innan ett gäng kulturmarodörer bröt in och började sjunga Happy Birthday och dricka champagne...

... Kulturskymningen tilltog. Karaoke utbröt. Jag suckade ännu tyngre och lät mina ögon vila på ännu en kulturanomali. Däruppe, ovanpå buffen stod en grön trädgardstomte med en himla stor lykta i ena näven... Madre de los Dios... Eller som min mongoliske kollega sa filosofiskt tillade: Cakhbaii sain (kan så vara)...

2005-05-20
... Läste ett inlägg i Mongol Messenger igår som berörde vad gästerna serverades på BQ:s mongoliska buffé i Ulaanbaatar. Det visade sig vara än mer omongoliskt än det som gästerna mötte på Djingis restaurant...

... Artikelförfattaren torgförde dock en helt annan och rimligen väldigt intressant teori om varför det mongoliska buffébordet tycks utvecklas som det gör.

... Mongolerna har nog varit ganska närsynt navelskådande fram till nu och egentligen inte funderat så mycket på sitt förflutna, utan varit förlorade i de dagliga vedermödorna. Därför har de ansett att en mongolisk buffé bara ska innehålla det som skulle serveras i en ger någonstans ute på stäppen. Problemet är ju då att kosten inte blir speciellt spännande och VÄLDIGT enahanda. Nämligen KÖTT, KÖTT och åter KÖTT.

... Artikelförfattaren hade dock tänkt till. Då mongolernas imperium blev som störst under Kubilay Khaan omfattade det ju både Korea, Vietnam, Kina, Afghanistan, Pakistan, Persien, Syrien, Irak, större delen av Ryssland och Ukraina och delar av Polen. Japan försökte man ju som bekant erövra då Kamikazen förintade hela deras flotta. För övrigt utlöste detta världens första galopperande inflation eftersom båtbyggena finansierats genom omfattande tryckning av nya papperssedlar.

... Så om man nu skulle hitta maträtter från dessa länder i den mongoliska buffen så är ju det bara naturligt. Man har ju bara varit för inskränkt i sin definition av vad som ar mongoliskt...

... Fast egentligen är det konstigaste med den mongoliska buffén, att man inte blir erbjuden airag, den fermenterade stomjölken, med en alkoholstyrka på 6-7 procent (smakar som tunn filmjölk om den är bra, som ett dåligt städat stall luktar om den är dålig). Fast det kanske man ska vara glad för. Frågade en mongol lite försiktigt igår nar säsongen for airagen börjar. Inte förrän i slutet på juni sa han. Jag drog en lång suck av lättnad. Jag hinner nog ut ur landet innan dess...

2005-05-21
... Den vilda Odyssen genom Ulaanbaatars nöjesliv går vidare. Igår besöktes att kinesiskt etablissemang. Här var maten som den brukar vara på kinesiska restauranger. Anpassad till miljön och omständigheterna. Kinamat på mongoliska, med allt vad det innebär, smakade dock okej eftersom jag tog det starkaste de hade att erbjuda. Vilket var något slags kyckling med något slags feferonis. Att dricka: en Djingis av senaste modell, rykande färsk från bryggeriet.

... Senare på nattkröken hamnade vi på en nattklubb eller disko. Eller vad man nu vill kalla det i Bayanzurkh distriktet. Här gick det vilt till... Vid något tillfälle under festligheterna kände vi en stark bensinlukt. Med hjälp av vår ETK (Extra Terrorist Känslighet) kom vi genast upp med teorier om Molotovcocktails (består av en flaska med bensin och istoppad trasa, trasan är stubinen och bensinen och flaskan ar bomben) och olika personer skylda av underliga sjalar. Då vi fyllda av oro påtalade detta för ställets ledning, såg mannen på oss och fräste något om ett uppträdande med eldslukare. Vi hade på något sätt missat denna begivenhet. Sedan tog ställets lager av Djingis slut (ungefär det värsta som kan hända i Mongoliet) och en torrperiod inleddes. Vi klarade oss dock igenom och en räddande ängel i form av en servitris dök upp bärande på fem stånkor Djingis.

... Provsmakningen började. Många vid vårat bord såg misstänksamma ut. Då jag såg vad våra bordsgrannar drack kände jag igen smaken. De hade försökt lura oss med Urga. Ett inte alls lika ädelt öl. Förgrymmade gjorde vi oss beredda att gå till angrepp...

... Ledningen var dock snabbare. Kineserna vid bordet bredvid hade haft med sig egen öl in på stället. Resolut kastades dessa mänsklighetens avskum ut från detta ädla etablissemang... Vilket tilltag! Man blir ju upprörd. Jag försäkrade att något sådant aldrig skulle kunna hända i Sverige. En av mina mongoliska vänner tittade leende på mig och undrade vad de där svenskarna då gjort som varit ute och letat i något buskage då vi varit på lokal i Sverige... Han hade tyckt att det var underligt att så många hittade spritflaskor där. Något slags bytessystem kanske...

... Sedan drack vi mer vodka och fusk-Djingis. Någon hade fått en dotter och detta måste ju firas, eftersom nu väntade dagar av ökat ansvarstagande. Då natten gled vidare mot gryningnens obevekliga och smärtsamma ljusfenomen, nickade vi andra instämmande...

... Hem kom vi, eller i alla fall jag eftersom jag kände igen sängen nu på morgonkvisten...

2005-05-24... På Millie's Cafe i Ulaanbaatar kan man förutom en hel del olika och välsmakande kaffe oxå få i sig ett par välsmakande Burritos. Priset för att äta fel saker i fel världsdel är dock högt. Har dock käkat på kinesisk restaurang i Mexico City. Oxå det en märklig upplevelse. Kinesisk mat med en lätt mexikansk touche. Fast märkligast av allt var nog teet. Gick egentligen in på den där restaurangen för att få ordentligt te. Är det något som mexikaner är rudis på så är det te och kaffe. Där har de tyvärr lärt sig av amerikanerna. I alla fall serverades jag jasminte på den har restaurangen. Jasminte som smakade diskvatten. Och det berodde inte på att restaurangens ägare serverade mig direkt ur diskhon, utan att det är den här typen av te som den mexikanske kunden ville ha. Jag fick jaga som en galning innan jag hittade ett ställe där de serverade "caffe con leche". En man dök upp vid sitt bord utrustad med två kaffekannor. I den ena hade han espresso och i den andra varm mjölk. Han hällde i en laddning espresso. Jag övertygade honom om att hälla i en full sats till. Och en till. Han himlade med ögonen och mumlade något om "el gringo loco". Det fanns dock inget sätt att hindra honom från att hälla i den varma mjölken. Men detta är den enda anständiga kopp kaffe jag druckit i Mexico...

... Här i Mongoliet är det inte mycket bättre beställt med kaffedrickandet. I Ulaanbaatar har man dock två stallen att gå till. Nämnda Millie's och Helmut Sacher's Cafe på Baga Toiruu. på sommaren är det riktigt trevligt att ta en kopp starkt kaffe, espresso eller cappuccino där, vilket många gör. Företrädesvis olika turister men oxå en och annan mongol som utvecklat sina smaklökar.

... Mongoliskt te förresten, är ju värt en egen liten avdelning. Det består av något slags oidentifierbara växtdelar och vatten, salt och mjölk. Drickbart, men ingen höjdare. Men vad gör man i väntan på att airagsäsongen ska dra igång. Såg förresten första skålen airag i helgen. Så snart är det nog slut för min för tillfället välmående mage. Men det var kul så länge det varade... Bayartai

2005-05-26... Krogrundorna i Ulaanbaatars vilda nattliv rullar vidare... Det var någon svensk som vid något tillfälle gjorde sig rolig över vad man kunde hitta på i en håla som Ulaanbaatar. Eftersom staden har mer än en miljon invånare så finns det en hel del att hitta på här. Det är alltid drag någonstans.

... Sedan sist har jag nu testat Food Court. Som serverade god soppa på Kimchi och någon slags kyckling. Huvudrätten bestod av ett slags panerad kycklingfile som inte riktigt nådde upp till soppans höjder. Överhuvudtaget är mongoler duktiga på att laga goda soppor. Värre var det med ölen. Efter en öl meddelade den leende servitrisen att ölen var slut... Så vi fick gå vidare. Landade i något slags pub. Killen vid öltunnan sa att tyvärr hade ölen tagit slut. Mystifistiskt hade nog Tiger sagt.

... Sedan går striden mellan matrecensenterna i UB Post och Mongol Messenger vidare. Den nuvarande konflikten gäller den nyöppnade BD:s Mongolian Barberque. UB Posts recensent klagade på att det var dåligt med grönsaker. Mongol Messengers recensent kontrade med att ifragasätta vad snubben på UB Post egentligen visste om mongolisk mat. Grönsaker är ju inte direkt prioriterade i det mongoliska köket. Drar mig till minnes hur mongoler brukar betrakta skaldjur, ungefär som om man bjuder en svensk på friterade skalbaggar.

... Det intressanta med BD:s Mongolian Barberque är att det är ett amerikanskt franchisingföretag. Så på nedervåningen serveras den vanliga amerikanska dyngan. Recensenten i Mongol Messenger gillade servicen som enligt honom berodde på att personalen tränats av amerikansk expertis. Funderar på att göra ett besök. Kanske värt ett en antropologisk studie av hur två kulturer möts.

... Sedan har jag besökt ytterligare en av Modern Nomads inrättningar i Ulaanbaatar. Den har gången blev det små brödbitar med leverpastej till förrätt. Och den mytiskt klingande nationalrätten Khuruu, ett slags friterade dumplings. Mycket goda, om än något feta och oerhört mättande. Allting sköljdes ner med ett antal Djingiis halvlitersöl och 50 gram vodka. Tja vad ska man säga? Inte illa.

... Ute i den lite kyliga Ulaanbaatar-natten gick vi förbi "The Irish House". Men det såg sorgligt stängt ut. Undrar om de har skaffat Guinness sedan sist?

... Bayartai som mongolerna säger då de går.

2005-05-28
... Så hade vi äntligen besökt det välomskrivna BD:s Mongolian Barberque i Ulaanbaatar. Blev nog egentligen glatt överraskad. Bra mat, snitsiga lokaler och effektiv personal.

... Fast skribenten från UB Post har onekligen en poäng. Hur mongolisk är egentligen den koreanska nationalrätten Kimchi? Och hur mongolisk är japansk terayaki-sås? Skribenten ifråga tänkte lite fritt och kom fram till att Djingis Khans mongoliska imperium under sin största utsträckning oxå omfattade Korea. Men Japan ingick aldrig i Mongolväldet så resonemanget håller inte riktigt.

... Stället får klart godkänt. Min mongoliske kollega var oxå väldigt nöjd. Han hittade bara en sak att klaga på, musiken. Det skulle ha varit mongolisk traditionell musik, med strupsång och hästfiol. Då hade det blivit toppbetyg.

... På våningen under BD:s öppnade denna kväll Detroit American Bar. Gratis öl så länge lagret räckte. Det blev nu inte så länge... Min mongoliske kollega blev arg på bartendern och anklagade honom för att kränga dålig sprit... Efter en lång palaver blev vi kompenserade med en finare vodka men först efter att vi uppviglat de andra gästerna genom att bjuda dem att smaka på den dåliga spriten. Ägaren till stället var tvungen att hålla god min, det var ju öppningskvällen.

... En stund senare slank jag in på toaletten. Man får nästan något religiöst i blicken då man går in på en nybyggd toalett nuförtiden. Ny, ren och fungerande vattenklosett. Mmm... Jag kan ju nämna att majoriteten av mongoliska toaletter är ganska snaskiga och dåligt fungerande. Och då menar jag inte de på landsbygden, vilka utgörs av en liten byggnad över ett hål i backen...

... Drar mig till minnes en morgon efter en hård Naadam fest i Bulgan, då jag tvingades att gå på ett sådant där ställe... URK!

... Vi kanske borde inrätta en ny helgdag. Toalettstolens dag. Fast vänner till mig, med fanatiskt miljöintresse försäkrar mig om att vattenklosettens dagar snart är räknade. Hade något med gödsel att göra...

... Imorgon lämnar jag mongolmetropolen för denna gången. Får se vad vi hittar på ikväll. Vilken bar vi kommer att välta då... Mongoler är hemskt bra på avskedsfester. Med betoning på HEMSKT...

Copyright: Berndt Brikell

Tomorrow is Tomorrow

Vi tar oss över gränsen mellan Aranyapradeth och Poipet. Det förra en sömnig gränsstad i Thailand, där hotellen specialiserat sig på utfärdande av visa för besök i Kambodja. Hit kommer långtidsturistande för att förnya sina thailändska visa. Systerstaden Poipet å andra sidan, är något helt annat; med sina kasinon och bordeller liknar det ett slags kambodjanskt Vilda Västern. Vi rekommenderas att inte stanna, att snabbt ta oss vidare in i landet.

Det är vårt första möte med Kambodja. Framför oss ligger den ökända vägen mellan Poipet och Siem Riep. I vår Lonely Planet påstås att ett visst flygbolag lyckats övertyga den kambodjanska regeringen att inte åtgärda den enda landvägen mellan Thailand och Kambodjas turistattraktion nummer ett, Angkor. Sant eller inte, vi blir snart varse att inga varningar hade kunnat överdrivas. Njurbälte rekommenderas för denna färd, oavsett om man reser i taxi, på lastbilsflak eller med moppe.

Jan Myrdal med sällskap reste inte denna väg när dom 1978 besökte Röda Khmerernas Demokratiska Kampuchea. I Peter Fröberg Idlings bok Pol Pots leende skildras Myrdals m fl resa. En delegation bestående av fyra personer från Vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea var bland de få som släpptes in i Demokratiska Kampuchea. Fyra välutbildade specialister på Sydostasien reste genom ett av 1900-talets värsta folkmord och märkte intet av det.

På bilder från resan kan man se Myrdal och hans sällskap utanför Angkor Wat, Angkors största och mest centrala tempel. De ser ut ungefär som vi när vi står där, 27 år senare. Iklädda luftiga kläder och med den obligatoriske lokale guiden. Vår guide och tuk tuk-chaufför heter Pheuy [uttal: Poi]. På sin moppe-riksha kör han oss på milsvida utflykter runt Angkor. Överallt ser vi cyklande kambodjaner, människor på risfälten, människor som driver ett par oxar längs vägen. Leende människor. Pheuy lär oss att ta dagen som den kommer, ’today is today, tomorrow is tomorrow’.

Så fort vi stannar flockas dom omkring oss, barnen. Brunbrända med stora mörka ögon och väl inövade försäljningsargument.

’You buy postcard, lady?’
’No thank you.’
’Please, lady! Where you from?’
‘Sweden.’
‘If I tell you capital of Sweden you buy postcard!?’

Vi går på det. Första gången. Innan vi inser att alla ungarna i Angkor har järnkoll på alla västerländska huvudstäder, hur unga dom än är.

’No, I don’t want postcard even if you know that the capital of Sweden is Stockholm!’
‘If you can tell capital of Madagascar, you don’t have to buy postcard!’

Okynnigt leende.

Konsulterande kartan i min kalender lär vi oss snabbt namnet på Tananarive. Det innebär ingalunda att vi slipper erbjudanden om att köpa vykort. Eller flöjter, sidentyger, ananas, smycken, miniatyrgudar…

’You buy baby Ganesha, lady?!’

Journalisten Elisabeth Becker har skildrat den kambodjanska mardrömmen. Jag köper boken av en ung försäljare i Siem Riep, där vi sitter en kväll med en kall Angkor öl på the Ivy Bar. Maken lägger ett bud på Kambodja, år noll av François Ponchaud. Politiskhistorisk litteratur säljer bra bland turisterna, mestadels intellektuell medelklass med ett världssamvete. Vi försjunker i våra böcker och ju mer vi läser ju svårare blir kontrasterna att förstå. Detta vackra land med sina vänligt leende invånare. Där alla över trettio levt under röda khmerernas styre. Där alla känner någon som mördats av Pol Pots milis.


Phnom Penh tömdes på alla sina invånare på bara ett par dagar 1975. Det som man först trodde skulle bli slutet på förtryck och dödande blev början på något ännu värre. Alla drevs ut på landsbygden för att börja från början, i jordbruket. År noll. Pol Pot drömde om det perfekta kommunistiska samhället. Familjer splittrades, för att aldrig ses igen. Vår guide på museet Toul Sleng i Phnom Penh berättar att hennes mor aldrig besökt henne på jobbet. Museet är en gammal skola som förvandlades till tortyrcentral.

Upp emot två miljoner kambodjaner dog mellan 1975-1979. Många av dem passerade Toul Sleng, endast fjorton personer kom därifrån med livet i behåll. Vår guides far och syskon dog medan hon och modern lyckades fly till Vietnam. Vi vandrar genom klassrum som byggts om till spiltor där fångar hölls fastkedjade direkt på hårda stengolv, i väntan på att förhöras. Där skulle de erkänna att de var statens fiende, att de konspirerat mot det Demokratiska Kampuchea. Tortyrmetoderna är svåra att ta in.

Bilderna av alla barn som mördades i Toul Sleng får det att krampa i magen. Vi skulle varit lika gamla. När jag gick i tvåan på Kronoparksskolan i Karlstad, satt dom här. Solen strålar in genom de med järnstänger försedda fönstren. Syrsornas spel utanför är öronbedövande. Tanken hänger envist kvar inom oss, varför har vi inte fått veta något om detta? Varför har det varit så tyst om Kambodja?


Enligt uppgift fällde USA 539 000 ton bomber över Kambodja under kriget mot Vietnam. I landet lär idag finnas tjugo psykiatriker. Today is today, tomorrow is tomorrow. Att fråga om ’igår’ känns inte som ett alternativ. Fast kvinnan i filmen vi ser på Toul Sleng, berättar; om hur hon förlorat sina släktingar under Röda Khmerernas styre, endera har de dödats eller försvunnit. Det finns fortfarande upp emot en miljon kambodjaner som är anmälda saknade. ”Jag väntar fortfarande” säger kvinnan i filmen.

”Hur många människor dog i samband med er revolution?” frågar Time Magazine Khieu Samphan, Röda Khmerernas officielle ordförande under deras år vid makten, i en intervju den 10 mars 1980. ”Allt jag kan säga är att det var färre än 10 000.” (Fröberg Idling, s 338)

Truth and reconciliation. Sanning och försoning. Upprättelse. Det har gått 27 år och kambodjanerna försöker leva i nuet, utan att tänka för mycket på det som var. Utländska författare och journalister reser runt i landet, till de mest avlägsna och svåråtkomliga platserna. De söker gamla röda khmer-ledare, för att få svar på hur det kunde hända. Hur man kunde döda sina egna.

Till en reporter från AP säger Chum Mey, en av överlevarna från Toul Sleng, att det varit en långsam resa för att sätta upp domstolen. “De skulle inte ha låtit offer som mig vänta såhär länge. Jag är redan 76 år gammal och vet inte hur länge jag kan vänta.” (www.ap.org 3 juli 2006)

Chum Meys yttrande är en kommentar till utnämnandet av domare och åklagare i den FN-finansierade rättegången mot de före detta röda khmer-ledare som finns i livet. Efter år av förnekelse och uppskjutande förväntas rättegången starta nästa år.

De offer som inte avrättades dog av svält, hårt arbete, sjukdomar. Ingen har hittills velat ta på sig ansvaret för själva dödandet. Det är omtvistat hur mycket den centrala ledningen i Phnom Penh verkligen visste. De lokala Röda Khmer-ledarna hade att se till att en viss mängd ris producerades och för att klara sina egna liv levererade man även om det innebar att folket svalt ihjäl. Å andra sidan skrev Francois Ponchaud Kambodja år noll redan 1977. Om han såg borde väl även ledningen för Röda Khmererna sett?

Efter att det Demokratiska Kampuchea 1979 störtats genom vietnamesisk invasion av landet, stödde USA och Storbritannien de Röda Khmererna, fiendens fiende, om än med olika grad av öppenhet. Den brittiske journalisten John Pilger är en av dem som har satt fingret på västvärldens inbladning i Kambodja under 1980-talet. I New Statesman den 17 april 2000 skildrar han hur USA och Storbritannien bidrog med olika former av militära resurser till de Röda Khmererna. I FN fick Röda Khmererna genom en koalitionsregering fortsätta att representera Kambodja i tio år efter att de fördrivits från makten av vietnameserna. FN:s fredsbevarande styrkor dök upp i Kambodja först 1992, tre år efter att Vietnam påbörjat sitt militära uttåg ur Kambodja.

Salot Sar, alias Pol Pot, gick fri. Han dog under inte helt klarlagda former i Kambodjas djungler 1998. Den officiella förklaringen är att han dog av hjärtsvikt. Ett år senare föll också rörelsen samman.

Med ryggsäckarna fyllda av vykort, sidentyger och miniatyrgudar, lämnar vi Kambodja sjövägen från Kompong Som, badorten som döpts till Sianoukville, efter kungen. Idag den hetaste nyheten i Fritidsresors utbud. Snart kommer världsamvetesturisterna att blandas med barnfamiljer från Tyresö.

När vi senare sitter på stranden utanför vår bungalow på Koh Chang i Thailand bestämmer jag mig för att lägga ifrån mig Elizabeth Beckers When the War was Over. Jag orkar helt enkelt inte läsa klart boken, den står fortfarande halvläst hemma i bokhyllan. Kommer världen att orka lyssna?


Litteratur: Elizabeth Becker, 1986, When the War was Over – Cambodia and the Khmer Rouge Revolution, New York, Public Affairs; Peter Fröberg Idling, Pol Pots leende, 2006, Atlas; Ben Kiernan, The Pol Pot Regime – Race, Power, and Genocide in Cambodia under the Khmer Rouge, 1975-79, Chang Mai, Silkworm Books; John Pilger, 2000, How Thatcher gave Pol Pot a Hand, The New Statesman (UK), 17 april 2000, http://www.newstatesman.com/200004170017; Francois Ponchaud, 1977, Kamodsja år null, Oslo, Tiden Norsk Forlag; Nick Ray, 2005, Cambodia, Lonely Planet; Associated Press, www.ap.org

(Artikeln författad av Anna-Karin Johansson Brikell och publicerades i Victor/10, samhällsvetarnas tidning på Stockholms universitet, vintern 2007. Copyright på bilderna tillhör Anna-Karin Johansson Brikell.)

Välkomna!

Välkomna till vår reseblogg! Här kommer vi skriva reseberättelser och dagbok när vi är ute och reser. Till att börja med delar vi med oss av några tidigare reseupplevelser men snart är det dags för vår gemensamma resa till Mongoliet. Visumen har anlänt och efter midsommar bär det av!