Chinggis, Djingis, Genghis. Kärt barn har många namn. För oss 60-talister från Sverige är väl Chinggis Khaan främst känd från två sånger, dels det tyska bidraget till Eurovisionsschlagern, som senare sjöngs in på svenska... "Han, hojtar, dom hojtar, alla hojtar." En oförglömlig musikalisk upplevelse för den som då var i typ 10-årsåldern. Sen har vi ju Härjarevisan av Hasse Alfredsson från det gamla Lundspexet. Den om den vilde mongolen vars gren det spritter i och vars text jag en gång kunde utantill. Det var för övrigt på den tiden inte ens en mongol skulle kunnat ifrågasätta min förmåga att inmundiga alkoholhaltiga drycker. De hade säkert utnämnt mig till hedersmongol direkt, precis som Hertig Larsson på sin tid. (Hertig Larsson var svensk missionär och handelsman före kommunismen och adlades av Bogd Kahn.)
Om Chinggis finns många berättelser. De mest namnkunniga nedtecknarna är väl Bat-Erdeniins Batbayar (a k a Babaar) och Jack Weatherford. I folktraditionen har dock berättelsen om Chinggis och hans efterföljare, Hulagu och Kublaj, alltid varit stark. Under kommunismen förtrycktes alla uttryck av nationell stolthet, såsom bäranden av den traditionella klädesdräkten del, tillhörande hattar och även hyllandet av Chinggis, som av ryssarna beskrevs som en rövarhövding.
Chinggis Khaan var den främste ledaren av mongolerna. Hans ursprung är omgärdat med sägner, varav en säger att han föddes 1162 som Temujin, med en blodklump i sin ena hand, son till en kvinna vid namn Alan Goa. Hon lär ha kört ett gammalt trick med sina fem söner. När de två äldsta sönerna klagade över att deras mor, som var änka, fått ytterligare tre söner efter faderns död samlade modern de fem sönerna vid härden i geren och gav dem en varsin pil. Hon bad dem sedan bryta av pilarna. När dom gjort så gav hon dem fem pilar var och bad dem upprepa det hela. När de inte klarade av det sa modern att det spelade ingen roll från varifrån bröderna kom, så länge de höll samman.
Före Chinggis var hunner och turkar. Dessa spred sig från den mongoliska platån ner genom Asien och till Europa. Attila var t ex ättling till de mongoliska hunnerna. 1206 grundade Temujin det mongoliska imperiet och tog sig titeln Chinggis Khaan. Han var trött på stambråk och lät döda ledarna för olika klaner och inlemmade deras medlemmar i sin egen stam. Han döpte den nya nationen till Yeke Mongol Ulus (Den stora mongolnationen). Med en nation bestående av 1 miljon medlemmar och en armé med ca 10 000 man erövrade sedan Chinggis Khaan rike efter rike, krossade erkänt duktiga arméer och lade hundratals miljoner av människor under sig. Till dem som kapitulerade erbjöd han livet, religionsfrihet, skydd, lägre skatter och möjlighet att försörja sig. Hans lagar utgick från pragmatism snarare än religion eller ideologi och attraherade många att ansluta sig till den Stora Mongoliska Nationen. Man kan till och med säga att Chinggis Khaan var den som etablerade diplomatisk immunitet genom att han lagstiftade att varje ambassadör skulle utgöra en egen fredsenklav. Något ovanligt i en tid där ambassadörer ofta användes som gisslan och man gärna skickade deras huvuden i paket till fiendenationen. Till slut sträckte sig Chinggis rike från Korea i öster till Ungern i väster, från Ryssland i norr till Indien i söder.
Kvinnorna i Chinggis rike hade en för tiden udda roll. Chinggis söner var inte mycket att hänga i lärkträdet, däremot var hans döttrar hans stora stolthet och deras far överlät stora delar av sitt imperium till dem. De mongoliska kvinnorna överraskade befolkningen i de länder de lade under sig genom att rida, skjuta med pil och båge och genom att kommendera både män och kvinnor. I Kina vägrade de binda sina fötter, i den muslimska världen vägrade de bära huvudduk/slöja. Sonen Ögedei söp ihjäl sig och efterträddes t ex av sin änka Töregene som fick fullständig makt över imperiet. Hon ersatte de viktigaste ledarna med andra kvinnor, endast den ryska Gyllene Horden leddes av en man. Töregene lämnade över makten till sin son som visade sig värdelös och som senare dog under oklara omständigheter. Han ersattes i sin tur av sin änka, vilken senare fick se sig besegrad av den stora Sorkhokthani, som tillsammans med sina söner visade sig vara så bra att en persisk krönika beskrev det hela som att om historien bara gav en kvinna lika bra som Sorkhokthani så skulle man behöva omvärdera vilket kön som var det främsta. Detta skedde alltså på 1250-talet, för sisådär 760 år sedan. 2005 blev George W Bush den första amerikanske presidenten att besöka Mongoliet. En representant för ett land som fortfarande inte vill se en kvinna som deras överbefälhavare. (Liksom för övrigt världens mest jämställda land, Sverige...)
Chinggis reste aldrig något monument över sig själv, inte ens hans grav finns bevarad till eftervärden. Det gör dock den mongoliska nationen, och det är kanske gott nog. Hur som helst så gör mongolerna sitt till för att behålla Chinggis levande. Dom talar om honom som just Chinggis och som om han vore en person som fortfarande lever. Plötsligt i en diskussion kan mongolen säga att "then there is Chinggis", då gäller det att hålla god min och hänga med för att inte nedvärdera den store hjältekonungen. Häromsistens lade man 10 miljoner USD på en ny bronsstaty av hjälten (se ovan), placerad längst upp på trappen till parlamantet. Där sitter Chinggis som en stor buddha med varsin krigare till häst framför sig och sina efterträdare och släktingar Hulagu och Kublaj på varsin sida.Frågan är om den praktiskt lagde Chinggis begripit varför.
Kaellor: Jack Weatherford och Berndt Brikell
När lille mannen hade besök av sina mongoliska vänner här i Sverige körde han runt dem i minibuss. Plötsligt ropar någon av dem något som låter som "mrrrrrr". Alla slänger sig över på ena sidan i minibussen och upphetsat samtal utbryter om de hästar som betar i en hage längs vägen. Hästar är stort i Mongoliet. Dels äter man dem, dels använder man dem för racingtävlingar vid Naadam och som arbetsdjur när man vallar. För att inte tala om när stona fölat, då gör man airag av deras råmjölk. (Som vi gör kalvdans när korna kalvat.) Resten av året går dom fria. 
